Det är utan tvekan den blekaste final Melodifestivalen skådat sedan deltävlingarna infördes 2002. Egentligen inte värdigt. Men självklart finns det ljusglimtar och godbitar och självklart ska resten få sin beskärda del av sågen.
Låtarna i startordning
- Danny Saucedo – Dandi dansa
Det är ändå rätt bra jobbat att få mig att tappa hakan av uselhet. Jag hade verkligen inga som helst förväntningar på Danny, men uppfattade ändå någonstans att han etablerat sig som en seriös artist med någotsånär fungerande karriär. Varför då rasera allt i en så löjlig låt? Bara flyttkartongerna ger ångest för övrigt. Men givetvis kommer Danny att dra röster eftersom han är Danny. Ingen annan hade gått till final med detta.
- Klara Hammarström – Beat of Broken Hearts
Klara har finalens snyggaste scennummer, varmast utstrålning och den ihop med Dotter mest lättrallade refrängen. Hon har lite orättvist blivit bottentippad. Hon borde sopat banan med Perrelli redan i deltävling 3, men får en ny chans nu…
- Anton Ewald – New Religion
Det är faktiskt obegripligt att Anton Ewald röstades direkt till final med en så platt låt och så klyschigt framträdande. Nu var inte deltävling två direkt mördande, men det här sticker faktiskt ut mindre än Eva & Ewa. Given bottenplacering, inte minst i konkurrens med samma röster som Saucedo och Saade.
- The Mamas – In the Middle
Det ligger uppenbarligen en laddning i luften mellan svenska folket och The Mamas. Två raka segrar och nu är det dessutom synd om dem för att Eurovision ställdes in 2020. Jag ska inte göra om fjolårets misstag att helt räkna bort dem, men den här låten är fullkomligt intetsägande. Det kan bara inte gå hela vägen i år…
- Paul Rey – The Missing Piece
Precis som förra året är Paul Rey bättre än sin låt. Det är enkelt och avskalat, men kanske just därför lyfter det aldrig. Förra året blev det en plats i mitten och det ska nog Paul vara nöjd med i år också.
- Charlotte Perrelli – Still Young
Klyschig tantschlager, stela poser och stel blick – och så heter den “Still Young”… Det måste vara någon ur den ironiska generationen som ligger bakom detta och som nu garvar läppen av sig i smyg. Charlotte är alltså 46 år. Behöver du ens förklara att du fortfarande orkar lite till då? Det här hade möjligen varit en kul låt för Eva & Ewa.
- Tusse – Voices
“Voices” har målats upp som en storfavorit, inte minst hos folket – med all rätt! Det här är en klasslåt och Tusse gör den med ackuratess. Den påminner ena stunden om Equinox “Bones” från 2018, nästa som en korsning av toppduon Måns “Heroes” och Polina Gagarinas “A Million Voices” från 2015. Det betyder inte automatiskt en vinstchans i Eurovision, men ganska säkert en topp-tio, med topp-fem inom räckhåll. I kampen mellan Tusse och Saade går min röst till Tusse.
- Alvaro Estrella – Baila Baila
Paus för att fylla på ostbågar. Jag förstod inte ens hur den kunde nå Andra chansen, än mindre final. Det kan vara det sämsta finalbidraget sedan “Samba sombrero”. Uppenbarligen räcker det med latinoklyschor och och några otäckt klämkäcka leenden för att ta sig så här långt. Något för Det Nya Styrets kvalitetskontroll att ta sig en funderare på.
- Clara Klingenström – Behöver inte dig idag
Den som går in med mest vind i seglen från Andra chansen borde vara Clara. Låten sätter sig snabbt, men växer ändå. Dessutom med något så ovanligt i sammanhanget som ett starkt budskap byggt på egen erfarenhet. Det borde rimligen bära till en plats på övre halvan.
- Eric Saade – Every Minute
Låten är en tjusig poplåt av den arten du är helt övertygad om att du har hört förut. Inte spektakulär, men välgjord. I och för sig med ett fullkomligt malplacerat jojkparti. I skuggan av Tusse, som av allt att döma kommer att ta publikens röst, smyger Saade fram som juryfavorit. Men vad håller han på med på scenen? Saade har tagit pandemibudskapet på allvar och klätt sig för hemmajobb, i pyjamas och stickad kofta. Jag antar att hans spasmiska rörelser ska betraktas som dans. Det kan bära hela vägen, men jag tror att han har Tusse, Dotter och The Mamas framför sig i folkröster och att jurylyftet inte räcker.
- Dotter – Little Tot
Även i år är Dotter min personliga favorit. “Little Tot” är kanske inte riktigt lika stark som “Bulletproof”, som hade potential att ta Eurovision-medalj, men den sticker ut, sätter sig obönhörligen och växer stadigt. Revanschen från fjolårets enpoängsförlust ser svår ut, men topp-tre borde det kunna bli här i alla fall.
- Arvingarna – Tänker inte alls gå hem
Minnena kommer åter från 80- och 90-talets allra mest vedervärdiga schlagerdängor och försluter känslan över den här bleka finalen. Arvingarna har ändå sin publik, vilket mittenplaceringen i finalen 2019 bevisade, men högre än så är fullkomligt orealistiskt.
Tips
- Tusse
- Eric Saade
- Dotter
- Clara Klingenström
- The Mamas
- Danny Saucedo
- Arvingarna
- Klara Hammarström
- Paul Rey
- Charlotte Perrelli
- Anton Ewald
- Alvaro Estrella
Låtarna som missade final
Det har varit ett ganska odramatiskt Melodifestivalår, utan stora skrällar. Alla “sjuorna” gick vidare, enligt Björkmans masterplan.
Andra chansen började riktigt illa med att Alvaro Estrella slog ut Lillasyster. Lillasyster må inte vara något av mina favoritband i den stora världen utanför Melodifestivalen, men “Pretender” hade något som nu saknas i finalen. Det har inte “Baila Baila”… Även Frida Green hade varit roligare att se i final än Paul Rey. “The Silence” är en klassisk ballad, men den har satt sig med tiden.
Jag är förstås innerligt tacksam att vi slapp “Rena rama ding dong”. Det är lite beklämmande att Melodifestivalen i sin strävan att inkludera gång på gång fastnar i stereotyper. Pensionärer kan ju inte få ställa upp med en seriös och modern låt, det ska vara gammeltjo och ploj som “Varm korv boogie” och “En riktig jävla schlager”, som är med för att fylla någon sorts kombination av åldersalibi, töntstämpel, dagisfavorit och driftkucku. Cyniskt.
Och så elefanten i rummet, Mustasch. En av mina favoritgrupper, ja. “Contagious” infriade inte mina förväntningar på en Mustasch-låt. Jag tycker att refrängen är för mjäkig för att platsa bland deras 100 bästa. Lite symptomatiskt kanske, att man skriver en slätstruken refräng och tänker: “Mello på den…?”
Om de alls skulle ha fått vara med? Ja. Det måste bli slut på pöbelmentaliteten att vi genom folkets raseri i sociala medier ska bestämma vem som ska få vara med i vilken plattform, baserat på någon sorts politiskt korrekt skala. Lag är lag och Melodifestival är Melodifestival. Det finns artister som har ställt upp i tävlingen som har betydligt tyngre (och mindre allmänt känt bagage) än Ralf Gyllenhammar, utan att på något sätt förringa eller försvara Ralfs gärningar. Om de hanterade det snyggt? Nej. Varken den inledningsvis hårda attityden eller den efterföljande insiktslösa ursäkten fungerade det allra minsta. Trist att se.