Detta onådens år 2020 har det funnits få saker att glädja sig åt och roa sig med, men det har trots allt släppts en hel del bra musik. När det gäller albumlistan för hårdrock slår 2020 både 2019 och 2018.
Som vanligt är det spännande att återuppleva alla album med lite distans och visst händer det att jag får justera både åsikter och betyg när tidens tand har fått jobba ett tag. Skivor som verkar strålande i början fastnar aldrig riktigt på spellistan och lätta besvikelser vid första lyssningarna knaprar sig in i stället.
De tydligaste exemplen är å ena sidan Falconer – From a Dying Amber, där jag tyvärr inte längre kan höra den betygsåtta jag gav den i Sweden Rock Magazines Juryn. Å andra sidan stiger Alestorme – Curse of the Crystal Coconut in på listan i stället, som jag snålade en sexa i Juryn.
Edit: Royal Hunt hann ju komma med ett sent släpp i december också. Jag petar in den och utökar helt enväldigt listan till 17 platser i år.
-
Ensiferum – Thalassic
Finlands finaste visar åter var bastuaggregatet ska stå, för bästa möjliga hetta. Deras äventyr i folkmusik är alltid så väl avvägda att de smälter in helt naturligt. Deras hårdaste stunder är aldrig mindre melodiösa än att du lyckorusigt gastar med i refrängen med din grövsta vikingaröst. Här finns inte ett enda svagt spår. Det är bara att njuta av melodierna och mångsidigheten i låtar som “Andromeda”, “The Defence of the Sampo”, “For Sirens”, “One With the Sea” och “Cold Northland (Väinämöinen Part III)”.
Torch – Reignited
Lyssna och lär, unga band som vill återskapa true heavy metal. Lyssna och lär, gamla band som plötsligt ska följa upp sin demo-EP från 80-talet på ålderns höst. Så här ska slipstenen dras! Motiverat, genuint, energiskt och fett. Eller ”All metal, no rust” som Dan Dark själv proklamerar. Missa inte heller “Knuckle Duster” eller “Collateral Damage”. Kan Accept toppa det här 2021?
Majestica – A Christmas Carol
Vem hade kunnat ana att dessa traditionella julmelodier hela tiden var symfoniska power metal-dängor i förklädnad? Jag älskar julmusik som den är, och är därför skeptisk till all modernisering. Mer än ett försök att metallisera den har misslyckats grovt. Men det här är rakt igenom skickligt, smakfullt och stämningsfullt. Majestica fyller på med egna förtrollande melodier och allt bara fungerar ihop på ett helt unikt och oförklarligt sätt, tillsammans med temastoryn, Charles Dickens “En julsaga”. Årets julskiva och årets power metal-album i ett. En ny tradition är född.
Dynazty – The Dark Delight
Det är inte ofta de dyker upp, albumen där varje enskilt spår är en unik skapelse med ett eget arrangemang och allsångspotential i refrängen. Vare sig det kryddas med growl i ”From Sound to Silence” eller marschbandsriffande i ”The Man and the Elements” faller det sig helt naturligt. Och då har jag inte ens nämnt de bästa låtarna “Presence of Mind”, “Heartless Madness” och “Waterfall”. Årets melodifestivalorienterade rock.
Hank Von Hell – Dead
Efter den fina solodebuten var jag tvungen att ge Turbonegro en ny chans – till ingen nytta. Men det här är ju ännu bättre än ”Egomania”. Hank radar upp klämkäcka rocklåtar med en självklarhet som inte har någon motsvarighet i det han har gjort tidigare. Allt känns rätt och lagom rått, med “Blackened Eyes”, “Crown”, Am I Wrong” och “13 in 1” i topp.
Stryper – Even The Devil Believes
Det känns som om Stryper i denna andra fas av karriären konstant överkompenserar för en viss brist på tyngd som rådde under storhetstiden på 80-talet. Det är inget fel i det, nu när melodierna också är åter efter den råa föregångaren. Här finns några riktigt saftiga mannagryn till låtar som “Even The Devil Believes”, “Do Unto Others” och “Blood from Above”.
Hulkoff – Pansarfolk
Om ”Kven” var Raubtier på engelska är Hulkoffs andra ett lappkast till folk metal, för säkerhets skull både i svensk och engelsk version. Utvecklingen är logisk, men utmanande. Att gifta fiolljud med resterna av industrimetal är inget som gör sig enkelt. ”Pansarfolk” har inte föregångarens omedelbara slagkraft utan kräver mer av sin lyssnare. Efter ett tag kan du inte sluta lyssna på “Ensamvargen”, “Ingvar”, “Uldin” och “Hamingja”.
Thundermother – Heat Wave
Thundermother tar nya kliv för varje album. Den som uppskattar uppkäftig, lortig och okomplicerad rock’n’roll, men också en trevlig melodi och catchig refräng här och där har en härlig stund att se fram emot. AC/DC och Motörhead har haft rätt hela tiden – det finns inget att laga här. Nu fick de också chansen att slå ett av “originalen” på fingrarna. AC/DC tar inte plats på listan den här gången…
Wolfheart – Wolves of Karelia
”Wolves of Karelia” är stereotypt finsk, på alla sätt. Här samlas det melodiska svårmodet, det karga growlet och de storslagna arrangemangen som gjort finsk metal känd. Men här finns också låtkvalitet som visar på potential att hitta ut ur återvändsgränden som ett reserv-Amorphis. Låna ett öra till örhängen som “Hail of Steel”, “Born from Fire” eller “Horizon on Fire”.
Sorcerer – Lamenting of the Innocent
De har tagit sin redan finfina doom ett steg ytterligare och förädlat sitt komponerande. Låt efter låt har klassisk tyngd, krokiga melodier och maffiga refränger. Byggd på det evigt ruskiga temat om häxbränning har ”Lamenting of the innocent” kapacitet att bli en framtida genreklassiker. Titelspåret är episkt, i ordets rätta bemärkelse, såväl som i sentida betydelse.
Necrophobic – Dawn of the Damned
Kombinationen av mörker och melodi är åter så väl avvägd att Necrophobic hade kunnat blir kunglig hovleverantör av svärtad death metal – om den tjänsten hade efterfrågats. Låt för låt klår den kanske inte sin föregångare ”Mark of the Necrogram”, men det är å andra sidan en onödig begäran. Det är bara att välja och vraka mellan “The Infernal Deapths of Eternity”, “The Shadows”, “Dawn of the Damned” eller “The Return of a Long Lost Soul”.
Royal Hunt – Dystopia
Plötsligt händer det. ”Dystopia” kan vara det mest inspirerande jag har hört från Royal Hunt sedan deras obestridliga magnum opus ”Paradox” från 1997. ”The Art of Dying”, “I Used to Walk Alone”, “Hound of the Damned”, ”Black Butterflies” och “Snake Eyes” är höjdpunkter i ett stundtals magnifikt, lagom varierat och rakt igenom känsloladdat album.
The Lightbringer of Sweden – Rise of the Beast
Debutanterna gör inget som ingen gjort förut, men de gör det helt enkelt förbaskat bra. Det är stiltrogen power-/heavy metal, med ett lagom diaboliskt tema. Låtar som “One by One”, “Skeletor”, “Shadows of the Night” och powerballaderna “The Beast Inside of Me” och “Heaven Has Fallen” talar för sig själva. Lägg till en mycket stabil sånginsats av legosoldaten Herbie Langhans. Det här är årets nykomlingar!
Alestorm – Curse of the Crystal Coconut
Att de skulle få svårt att toppa ”No grave but the sea” var väntat, men tappet blir inte alltför gravt för de skotska piraterna. Kreativiteten ligger på en ojämn nivå, där de spottar ur sig vinnande koncept-kopior på ”vi stjäl er alkohol”-låtar och rena snusloskor som ”Wooden Leg Pt. 2”. Men med facit i hand har låtar som “Zombies Ate My Pirate Ship”, “Pirate Metal Drinking Crew”, “Chomp Chomp” och “Treasure Chest Party Quest” varit bland årets mest spelade. Det väger upp att jag inte har spelat “Fanny Baws”, “Tortuga” och nämnda “Wooden Leg Pt. 2” alls…
Magnus Karlsson’s Free Fall – We Are the Night
Den var ytterst nära att glida under radarn, men jag vet ju att Magnus Karlsson är en låtskrivartalang utan like. “Queen of Fire”, med Noora Louhimo från Battle Beast är en aspirant på årets låt. Lägg till detta den nästan lika starka “Far from Over” med Tony Martin (ex-Black Sabbath) och “Hold Your Fire” och en plats på albumlistan är säkrad. Därmed slår han sitt eget huvudband som låtskrivare, Primal Fear.
Firewind – Firewind
Firewind byter sångare som Spinal Tap byter trummisar. Den inledande besvikelsen över att den lovande eran med Henning Basse redan är över byts snabbt till en helhjärtad hyllning till hans efterträdare Herbie Langhans. Det sammanfaller med det starkaste materialet sedan ”The Premonition”. Herbies andra listplacering alltså.
Bürner – Baptized in Gasoline
Det hänvisas visserligen pliktskyldigt till AC/DC, Saxon och Ramones som influenser också, men bandnamnet skvallrar om att det är Motörhead som är de verkliga husgudarna. Skulle det råda någon tvekan om den saken räcker det med att lyssna tre sekunder på valfri låt. Bara titeln “Kill You ’til You’re Dead” för förstås osökt tankarna till Lemmys underfundiga klurighet. Den korta, enkla, strävhåriga rocken är ett odödligt koncept. Kvaliteten finns, liksom variation i tempo och hårdhet, till och med en och annan melodi.
Nära, men ingen hare skjuten blev det för Dark Tranquillity, British Lion, Tungsten och Cloven Hoof.
Slutligen vill jag notera att bland årets besvikelser hittar vi forna favoriter som Bon Jovi, Nightwish, Rage, Onslaught, Persuader och Demons & Wizards.