Eller: Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad – del 3.

Det har varit ett kämpigt år i propagandacentralen. Socialförvaltningen har under 2015 genomlidit några tunga kriser.

Vi avslutade 2014 med en usel medarbetarundersökning, vilket ledde till att socialdirektören beställde en fördjupad undersökning med intervjuer av tio procent av personalen. Den avslöjade i sin tur stora brister i arbetsmiljö, ledarskap och ledningens förtroende hos personalen. Detta ledde i sin tur till en serie artiklar i Helsingborgs dagblad. Personalomsättningen ökade samtidigt dramatiskt och allt blev en ond cirkel där en dyster stämning spred sig internt, samtidigt som ryktet som arbetsplats försämrades externt.

Med detta som utgångsläge blev kommunikationen viktigare än någonsin. Vi ändrade fokus från extern kommunikation till intern. Det är svårt att marknadsföra verksamheten utåt, med 400 medarbetarambassadörer som inte mår bra och inte känner sig delaktiga. Vi hoppas förstås att vi har lyckats bidra till att vända trenden.

Under 2015 har vi därför på våra 1,3 tjänster* för kommunikation bland annat:

• Stärkt nyhetsförmedlingen via intranätet. Totalt har vi producerat 277 nyheter (med stöd av vår IT-samordnare). Det inkluderar bland annat rapportering om det förändrings- och förbättringsarbete som har pågått i organisationen, en tidigare och tydligare rapportering från ledningsgruppen, sammanfattning av Lex Sarah-utredningar och rapportering av medieaktuella händelser. Allt för att stärka personalens delaktighet. Dessutom har vi förstås också lyft fram goda exempel, nya rutiner och tips på föreläsningar och annat som händer.
• Startat och utvecklat öppnasoc.se, som ett öppet intranät. Här finns mycket mer att göra i både form och innehåll, men delarna om förvaltningens utvecklingsarbete med brukargrupper är så här långt ganska väl utbyggt och använt – inte minst av brukarrepresentanterna själva. Här lägger vi numera även de interna nyheter och reportage som kan vara av minsta intresse för någon annan än våra medarbetare. Med kallelser och minnesanteckningar till brukargrupperna har vi gjort 92 inlägg under året.
• Startat en intern facebookgrupp med 154 medlemmar, där vi dels speglar det som händer på intranätet och öppnasoc.se, för den som hellre vill ha sina nyheter i den kanalen, och dels ökar den sociala delaktigheten, där varje medlem kan bidra med synpunkter, inlägg och bilder från sin arbetsvardag och mer lättsamma trivselinlägg.
• Varit med och arrangerat två Lex Sarah-seminarier, där vi tillsammans har gått igenom de åtgärder som ett antal utvalda utredningar har lett till. Detta för att följa upp vad som händer i de enskilda frågorna, men även för att avdramatisera rutinerna och stärka känslan av att organisationen lär och utvecklas av sina misstag.
• Arrangerat en inspirationsdag kombinerat med julmingel på Dunkers kulturhus, där verksamheterna själva har fått lyfta fram saker de är stolta över.
• Direktsänt via webben (Bambuser) från föreläsningar/konferenser: avslutningskonferens för Case management: del 1, del 2, del 3 och del 4, besök av professor Per Skålén (Centrum för tjänsteforskning vid Karlstad universitet) och besök av Cecilia Grefve, regeringens nationella samordnare för den sociala barn och ungdomsvården. Detta för att medarbetare och brukare som inte kan närvara ska få chansen att följa med, direkt eller i efterhand.
• Varit stöd till verksamheterna i arbete med klarspråk, presentationer, broschyrer, sociala medier, mediekontakter, inbjudningar, marknadsföring, stadens nya varumärkesplattform och introduktion av nyanställda.

Dessutom har vi förstås fortsatt med och utvecklat våra externa uppgifter:

• Löpande uppdaterat våra cirka 200 sidor på helsingborg.se, tillsammans med respektive verksamhet. Under året har stadens webb fått en ny plattform och nytt utseende, vilket har lett till en hel del merjobb, men också en fantastisk förbättring. Det gav också frukt i en förstaplats i Sveriges kommuner och landstings (SKL) undersökning av information på internet till landets kommuninvånare. På socialförvaltningen har vi jobbat mer fokuserat på sidorna för psykisk funktionsnedsättning, stöd till barn och unga (med hjälp av en ungdomspanel från ett HVB-boende), familjehem (inte minst med information kring ensamkommande flyktingbarn), föreningsbidrag och information till företag som vill sälja tobak.
• Arrangerat en heldag på Röda kvarn i samband med Skåneveckan för psykisk hälsa, med totalt närmare hundra besökare. Detta för att dels berätta om hur Helsingborgs stad arbetar med våra invånare med psykisk ohälsa, men även för att lyfta och uppmärksamma frågorna generellt. Du kan se större delen av dagen på Helsingborgs stads bambuser-konto: Del 1 – Case management och Må bra-kör, Del 2 – Vad sysslar de med på Sköldenborg, Del 3 – Brukarutvecklare och brukarorganisationer, Del 4 – Yoga och mindfulness.
• Jobbat vidare med projektet klarspråk, både internt och externt. Vi ska som myndighet skriva vårdat, enkelt och begripligt i alla kontakter med våra invånare. Vi har bland annat haft en klarspråksgrupp där brukare har granskat våra texter på webben, i broschyrer och i utredningar. Under det kommande året ska det här leda vidare till en översyn av beslutsmallar och annan dokumentation, vilket även kommer att göra det lättare för socialsekreterare att skriva i vardagen.
• Debatten om hemlöshet har fortsatt och vi har regelbundet stämt av läget med stödboendeenheten, tagit fram underlag till media, rapporterat på webben och svarat på frågor i sociala medier.
• Vi planerade och genomförde ett kort föredrag i Helsingborgs stads monter på Kvalitetsmässan i Göteborg, där tre brukarutvecklare fick representera socialförvaltningen tillsammans med socialdirektören. Inslaget sändes förstås på Bambuser och blev den mest sedda av stadens 20 sändningar.
• Gjort en film med representanter för våra olika stödboendeformer, där de får berätta hur de trivs i sitt boende, om det är något de skulle vilja ändra på och om de känner att de kan påverka. Den kan förstås ses på youtube.
• Gjort en film om projektet Bättre hälsa för unga romer. Även den hittar du förstås här.
• Uppdaterat diverse broschyrer.
• Uppdaterat diverse övriga externa webbplatser och bloggar, bland annat: Den gemensamma staden, Verktygslådan, Barnahuset och Familjehuset.
• Producerat ett antal artiklar och notiser till Helsingborgs stads sida i Lokaltidningen och Hallå.
• Gjort inlägg och svarat på inlägg på Helsingborgs stads facebooksida.
• Representerat socialförvaltningen i diverse nätverk och arbetsgrupper i stadens centrala kommunikationsarbete (bland annat: kommunikatörsnätverk, arbetsgrupp för nytt intranät, nätverk för extern kommunikation, arbetsgrupp för kommunikationsprocesser, webbredaktörsnätverk och avstämningar med webbredaktionen, klarspråksgrupp och kommunikation kring flyktingar och ensamkommande flyktingbarn).

Vad vi inte har gjort:

• Skickat skönmålande pressmeddelanden. Efter Helsingborgs dagblads “granskning” av kommunikationen i Helsingborgs stad i våras (se tidigare blogginlägg) har vi mer eller mindre lagt ner den servicen till media. Vi publicerar vad vi arbetar med i våra egna kanaler, företrädesvis öppnasoc.se och tillhandahåller förstås även fortsättningsvis information och faktaunderlag till media vid förfrågan.

Fotnot: Jag jobbar halvtid som kommunikatör (med en kollega på 80 procent) och halvtid som utvecklare. Även om tjänsterna går in i varandra när det gäller nämnda öppnasoc, klarspråk, Skåneveckan för psykisk hälsa och Kvalitetsmässan – kort sagt i det som berör delaktighet för brukare – är utvecklingsarbetet en helt annan historia, som jag återkommer till…

Läs även:

Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?
Journalisten vs. kommunikatören (den oredigerade versionen…)
Helsingborg har flest kommunikatörer, media “rasar”…
Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad – del 2

Med tanke på det intresse som har funnits kring mina inlägg om jobbet som kommunikatör i offentlig verksamhet känner jag viss förpliktelse att fortsätta på ämnet. Nu ska jag förvisso snart logga ut för en välbehövlig semester, men här kommer ett axplock ur vad som är på gång just nu, på det lilla propagandaministeriet på socialförvaltningen i Helsingborgs stad.

• Vi har startat upp en klarspråksgrupp, för att granska våra texter – från webbinformation till LSS-utredningar. Allt ska bli vårdat, enkelt och begripligt, är det tänkt… Särskilt glädjande är intresset från våra brukarorganisationer. På första mötet kom sex brukarrepresentanter, på det andra fem. De har redan gett oss en hel del att jobba med. Det här är viktigt för dem, och därmed för oss.
  .
• Vi fortsätter att utveckla vår webbplats Öppna socialförvaltningen och den har fått mycket positiv respons både från brukargrupperna och från andra förvaltningar. Form och teknisk plattform är än så länge enklast tänkbara: en nästan omodifierad wordpressblogg. Allt fokus har lagts på att öppna upp vår tidigare interna information. Den ska så småningom fylla tre huvudfunktioner: 1. öppna upp våra data, våra processer, våra dokument och våra metoder för granskning från brukare, invånare, andra kommuner och myndigheter och media – i förhoppning om att bidra till organisationsutveckling; 2. sprida information om vad som händer i vårt interna utvecklingsarbete, inte minst till alla våra olika brukargrupper; 3. ett nytt öppet intranät.
  .
• Projektet Bättre hälsa för unga romer har kommit fram till halvtid. I lördags hade vi sommarfest för alla familjer och andra involverade. Vi hade stora planer på att göra en dokumentärfilm om projektet. Ambitionerna har skalats ned efter hand, eftersom brist på utrustning och tid har gjort att det filmade materialet inte riktigt håller måttet, men en liten youtubesnutt har det blivit – och återigen är det innehållet som är det viktiga:
  .
• En annan liten filmsnutt med två av våra tidigare hemlösa, som numera är brukarrepresentanter i vidareutvecklingen av Bostad först. Inslaget är översatt till engelska eftersom chefen för stödboendeenheten ska presentera Helsingborgs arbete på en konferens i Paris i veckan:
  .
• Sysselsättningen för psykiskt funktionsnedsatta har flyttat till nya lokaler. Det blev till ännu ett inlägg i vår blogg för att uppmärksamma psykisk ohälsa. Om allt går enligt planerna ska staden arrangera en heldag under Skåneveckan för psykisk hälsa 5-11 oktober. Förhoppningsvis mer om detta senare, alltså.
  .
• Relaterat till ovan har jag varit ute och pratat med några av grannarna till ett av våra LSS-boende för psykiskt funktionsnedsatta, mitt i ett pittoreskt villaområde i utkanten av staden. Glädjande nog hade ingen av dem haft några som helst problem eller störningar av att bo nära boendet. Det fick jag gärna hälsa våra oroliga grannar i Kattarp, där vi planerar att inleda byggandet av ett nytt boende för samma målgrupp under året. Jag tar med mig detta till nästa informationsrunda i Kattarp!
  .
• Regeringens nationella samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården, Cecilia Grefve, kommer på besök nästa fredag. Bland annat är hon nyfiken på vår planerade innovationsgrupp för att förenkla dokumentationen i våra utredningar så att socialsekreterare kan frigöra mer tid till klienterna. Om allt går vägen kommer även forskare följa den processen framöver. Vi har bjudit in alla berörda medarbetare och brukare via diverse kanaler och ska även direktsända det hela via Bambuser.

Tja, det var ett axplock av den senaste skönmålande propagandan. Glad midsommar!

Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?

Helsingborg har flest kommunikatörer – media “rasar”…

Enligt en undersökning i Dagens Samhälle har Helsingborgs stad flest anställda kommunikatörer per 10 000 invånare (6 stycken). I det pågående kalla kriget mellan journalister och kommunikatörer tolkas det automatiskt som något negativt.

Flera nyhetsmedier vill också få det till en ohämmad ökning på kort tid. Det är säkert sant, om du förenklar verkligheten så att du bara tittar på hur många med titeln kommunikatör som är anställda i respektive kommun, från ett år till ett annat. Men sanningen ser som vanligt mer komplex ut. Till att börja med är kommunikatör en ung yrkeskategori – inte minst i offentlig verksamhet – som har vuxit fram ur ett behov och ur en lång lista på krav.

Droppar på budgetstenen

Låt mig först och främst klargöra att det är få kommuner/förvaltningar/offentliga myndigheter som frivilligt ökar på sin personalkostnad om de inte absolut måste. I synnerhet inte om det inte rör de traditionella, lagstadgade kärnverksamheterna. Det är snarare så – om man får svära lite i kyrkan – att vi generellt sett släpar lite efter i utvecklingen, och inte satsar nytt förrän trycket är ohållbart.

Omvärldens, invånarnas, brukarnas och de egna medarbetarnas krav på en fungerande kommunikation har alltså under flera år droppat tålmodigt på budgetstenen. Varje liten eftergift till något nytt och lite abstrakt, som på kort sikt tar medel från något gammalt och konkret möts samtidigt av starkt internt motstånd.

Kommunikatör vs. socialsekreterare

Inte minst har motvinden blåst stark inom en verksamhet som socialförvaltningen, där en kommunikatör förstås ställs mot att anställa en socialsekreterare till i en hårt arbetsbelastad organisation. Varje procent kommunikatörstjänst har förhandlats fram genom år av intern förankringsprocess och mödosam självrannsakan. Är det jag gör nu det som kommer flest av våra brukare/invånare/medarbetare till del, eller kan jag prioritera annorlunda?

När jag började på socialförvaltningen i Helsingborg 2010 hade vi 75 procent informatör tillsvidare och 50 procent webbredaktör visstid. Fem år senare har vi 150 procent kommunikatör tillsvidare. 2005 fanns det formellt sett ingenting av detta. Så visst har det ökat, på pappret. I verkligheten är det däremot så att flera av våra stående eller återkommande arbetsuppgifter är sådant som någon måste göra, anställda kommunikatörer eller inte. Det delades tidigare upp på kanske 20 andra anställda, med andra huvuduppgifter, kompetenser och arbetsbeskrivningar.

I bästa fall av egenintresse eller i värsta fall på order av chefen ägnade sig socialsekreterare, chefer eller administrativ personal åt allehanda vardagliga kommunikationsgöromål. Någon pulade med den externa webben. Någon skrev lite på intranätet. Någon gjorde en broschyr.  Någon gick på ett centralt nätverksmöte i något projekt. Någon skrev protokoll (som i bästa fall arkiverades). Någon gjorde några nummer av en personaltidning. Någon banbrytare startade en blogg om sin verksamhet. Någon höll i en mejllista. Någon skickade ett pressmeddelande. Någon kanske till och med gjorde en film. En hel del blev säkert riktigt bra, men det blev samtidigt spretigt, ojämnt och ineffektivt. Nästan omöjligt att samordna, utveckla och utvärdera.

Alternativt beställde man tjänsterna av byråer eller konsulter, eller köpte dyra annonsplatser, till mångdubbla kostnaden.

Webben blev konkret

När webben slog igenom på allvar var det något konkret. Reaktivt, förvisso. Nästan motvilligt. Vi måste vara tillgängliga på webben. Socialförvaltningen har själva eller i samarbete med andra förvaltningar ansvar för ungefär 200 webbsidor bara på helsingborg.se som måste hållas aktuella och uppdaterade. Alla förvaltningar behövde alltså en webbredaktör. Samtidigt behövdes det någon som kunde göra lite snyggare broschyrer, skicka pressmeddelanden i stadens mall och göra nyheter till intranätet. Informatören föddes. Till en början med högst oklara uppgifter. Ingen visste nog riktigt vad en informatör gör. Men låt mig samtidigt garantera att det inte en dag sedan dess har förekommit att efterfrågan från verksamheten har varit mindre än tillgänglig arbetstid…

Självklart har vi som varit med ett tag i respektive förvaltning gjort en resa som heter duga till att idag vara kommunikatörer, med i många fall helt andra huvuduppgifter och ökat internt anseende. Vi har efterhand flyttat fram våra positioner, utvecklat vår egen kompetens, repat mod och skapat eller lyft fram behov som ingen visste fanns, eller som ingen hade tid att ta tag i. Idag har vi utöver den konkreta produktionen (som vi knappt hinner med längre) en helt annan  strategisk roll i intern och extern kommunikation, närmare organisationsutveckling och ledning. Helt enkelt därför att kraven på kommunikation ständigt ökar.

Kravlistan blir längre

En del av kraven har funnits länge, men “glömts” bort, andra tillkommer i en strid ström: från lagar, regeringsuppdrag, socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting (SKL), invånare, brukare, brukarorganisationer, medarbetare, chefer, stadsledningsförvaltningen…

Myndigheter ska skriva klarspråk, säger regeringen. Kommuner ska ha tydlig information på webben för barn och unga som råkar ut för psykisk ohälsa, säger SKL. Vi ska vara öppna och tillgängliga i vår information till allmänheten, säger socialnämnden. Vi ska ha en informationsberedskap i kris, vi ska ha en öppenhet mot media, vi ska jobba med delaktighet för våra brukare, vi ska svara på inlägg i sociala medier inom 24 timmar… Listan kan göras oändlig på absoluta krav på kommunikation som på ett eller annat sätt dykt upp de senaste åren.

Stor kunskapsbrist

Allt det här och allt annat vi gör, tenderar att skalas ned till “skönmålande nyheter” och “vilseledande propaganda à la Nordkorea”, när media granskar kommunernas kommunikationsarbete. Rimligheten är noll, kunskapsbristen stor, eftertanken obefintlig.

Journalister ska absolut granska offentlig verksamhet. Jätteviktigt. Men en anställd kommunikatör är inte en motvikt till media, eller – ännu mer absurt – orsaken till att media är i kris. Om jag vore journalist idag hade jag varit orolig över att ett ökat antal människor väljer att sätta större tilltro till Affes statistikblogg och Petterssons blogg än till etablerade nyhetstidningar. I stället läggs fokus i debatten på att kommuner samtalar direkt med sina invånare utan att nådigt passera traditionella mediedrakar.

För den som vill få ett hum om vad jag gör – egentligen – finns ett dagsaktuellt axplock här…

Tidigare på ämnet:

Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?

Journalisten vs. kommunikatören

Det osar unket av bitterhet och förakt i Sveriges journalistkretsar. Det inbillade(?) hotet kommer från det växande antalet kommunikatörer i myndigheter och offentlig verksamhet.

Vår egen lokaltidning Helsingborgs Dagblad har gång på gång svårt att dölja sin avoga inställning till Helsingborgs stads kommunikatörer. Så kallade granskningar målas upp med små, men tydliga och rent åsiktsbaserade pikar om rubriker på pressmeddelanden och annat som misshagar granskaren, men som helt saknar faktisk betydelse i sammanhanget.

Till exempel när den akuta hemlösheten sjunker i den årliga mätningen är HD:s vinkel att kommunikatören (det vill säga undertecknad) har skönmålat bort 60 personer i själva pressmeddelandet. Vi “stoltserar”, via en “PR-plattform”… Den ansvarige chefen pressas nästan att be om ursäkt. Så här såg pressmeddelandet ut.

Nu senast har Publicistklubbens ordförande Björn Häger kräkt ur sig en hel tirad i en krönika, som till stora delar bygger på och hänvisar till HD:s granskning av kommunikationen i Helsingborgs stad.

De talar om skönmålning, PR-jippon och politisk propaganda. Jämförelserna haglar mellan allt från Nordkorea till trendkänsliga PR-maskiner. För mig blir avogheten lätt bisarr.

Bristande självinsikt

I detta finns det flera nivåer av bristande självinsikt. Och bristande kunskap. Journalisterna lyckas med konststycket att både över- och underskatta sin egen betydelse på samma gång.

Överskatta, genom att leva kvar i tron att de själva utgör den enda kanalen för kommunikation mellan myndighet och invånare. Och att de är de enda som granskar vad som händer i offentliga verksamheter. Detta speglar sig sedan så att de tror att allt en kommunikatör gör på något sätt är riktat till (eller mot) dem.

Låt mig därför först slå fast att arbete som på något sätt har med media att göra, inklusive omvärldsbevakning, utgör grovt uppskattningsvis runt fem procent av det kommunikativa arbetet på socialförvaltningen i Helsingborg. Resten av tiden ägnar vi åt att på olika sätt föra dialog DIREKT med medarbetare och allmänhet.

Dels är det ett behov som alltid har funnits, men som kanske inte alltid har prioriterats. Det borde vara en demokratisk rättighet för alla invånare både att få veta vad som faktiskt händer med våra skattepengar, vilka beslut som fattas och vart du kan vända dig när du behöver hjälp och stöd. Det borde vara lika naturligt att du som invånare kan vara med och påverka både ditt eget ärende och hur offentliga verksamheter styrs. Det kan inte vara ett monopol för media att föra allas talan och låta allmänheten fortsätta dialogen på nåder via en insändarsida eller kommentarsfält.

Idag finns det helt andra öppningar för den enskilde att ta reda på fakta, ifrågasätta och få svar. Myndigheter är öppnare med vad vi gör och varför, vi har börjat lyssna bättre och vi är framförallt mycket bättre på att följa upp och svara. Tidigare kunde vi gömma oss bakom trygga väggar och det enda hotet kom från en dörrknackning av Janne Josefsson. Idag öppnar sig organisationerna sakta men säkert inifrån.

En smärtsam process

Det är också en smärtsam process, där du som myndighetsperson blir mer sårbar och öppen för kritik och rena drev. Därför behövs kommunikatörer också som intern stödfunktion. Vi suddar ut “inga kommentarer” och plockar fram budskapet, även där och när det smärtar som mest.

Tidigare fanns en stark tendens i offentlig verksamhet att sopa problem och – nästan ännu värre – förslag på lösningar under mattan. Kommunikatörens roll i detta är, tvärt emot vad journalister gärna hävdar, att dra fram problemen i dagens ljus, ställa cheferna mot väggen internt och följa upp de förbättringsförslag som kommer från medarbetare och allmänhet.

Rädsla för media

Om det finns ett motstånd mot media och rädsla för medieuppmärksamhet så kommer den inte från kommunikationsavdelningen, utan från chefer som vill skydda sig själva och sina medarbetare. Du kan gräva dig blå som journalist och du får ändå aldrig den insynen och förtroendet i verksamheten som en kommunikatör får från insidan.

Att chefer och politiker är rädda för media är också något som media själva har skapat, genom hänsynslös och sensationslysten drevjournalistik. Att predika öppenhet och tjänstvillighet mot media är inte alltid lätt, när det finns en djup misstro i organisationen att allt en myndighetsperson säger ska vinklas om och användas emot hen.

Hade journalisterna inte haft kommunikatörer på insidan som kan förklara hur media tänker och agerar i olika sammanhang hade ni sannolikt mött en växande mur av misstänksamhet och ovilja och en rad musslor i era granskningar. Eller mekaniska Bosse Ringholm-papegojor.

Medias granskande roll är fortfarande viktig. Ni får gärna granska och vara aldrig så kritiskt inställda, men får då också finna er i att behovet av att nyansera bilden ökar i motsvarande grad. För sanningen är nästan alltid mer komplex än vad som ryms i en artikel eller ett tv-inslag.

Det ÄR också medias uppgift att berätta om självmordsstatistik, arbetslöshet, rasism, bostadsbrist, gängkriminalitet, nedlagda Pressbyråer, politiker på porrklubb och allt annat som Björn Häger radar upp. Det ska vi inte ta ifrån er. Vår uppgift är att göra något åt det och berätta vad. I detta finns ingen motsättning.

Skönmålning eller demokrati?

Det handlar också till slut om invånarnas förtroende för offentlig verksamhet. Om de som verkligen behöver vår hjälp och vårt stöd drar sig för att söka kontakt, eftersom de har bilden av att vi inte kan uträtta något vettigt ändå, blir det ett demokratiskt problem. Det hade varit direkt oansvarigt att lämna till media att avgöra vad i vår verksamhet som allmänheten behöver veta eller vem som ska få svar på vad.

Självklart ska allmänheten få veta när vi misslyckas och missbrukar makt och ställning. Att dölja något skapar inte förtroende. Lika självklart ska de få veta när vi gör något bättre än innan och när vi har något nytt att erbjuda. Det är inte skönmålning, det är en demokratisk rättighet.

Media har heller inte tålamodet att följa upp frågor. De måste dra vidare till nästa oroshärd. Vem är intresserad av att redovisa de tio åtgärder som skandalen för ett halvår sedan ledde till? Och vem har rätt att veta? Självklart de som drabbades, de som riskerade att drabbas i framtiden och de som var med att ta fram lösningarna. Allmänhet och medarbetare.

När drevet går

Media underskattar också sin makt. När ni “låter drevet gå” mot politiker och höga chefer kan ni nästan ensidigt sätta agendan – och i slutändan avgöra vem som får gå och vem som får nåd.

Jag läser just nu Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt. Juholt blev offentligt avrättad i media, utan egentlig chans att försvara sig. Han fållades in och drevs snabbt och otäckt målmedvetet mot stupet. Redan under processens gång framkom det av svaga, oberoende röster i bakgrunden att grunden till drevet var ofattbart tunn och dessutom planterad av personer med helt egna intressen och drivkrafter inom partiet.

Ändå svalde media i stort betet med hull och hår och gick sedan vidare till nästa offer, närmast helt utan självrannsakan. Om det är framtidens journalistik – driven av pressen att sälja sig snarare än att berätta en sanning – är det inte konstigt om det bildas en beredskap, även om jag fortfarande inte ser det som en av mina huvuduppgifter som kommunikatör.

Juholt var naiv att tro att om han bara tog på sig hela skulden, bad om ursäkt och gjorde rätt skulle han överleva. Problemet var bara att han aldrig var skyldig. Och att han aldrig blev “frikänd”.

Att stödja och utveckla med kommunikation

De andra 95 procenten av en offentlig kommunikatörstjänst är arbetsuppgifter som andra tidigare har utfört lite vid sidan om, i helt andra tjänster, som nu blir mer professionaliserade, samordnade och strategiska. Det lyfter förhoppningsvis en del börda från enskilda tjänstemän som jobbar inom till exempel vård, skola och omsorg.

Men kommunikation är också att ta ännu ett steg. Det är att stå upp för den enskilde medarbetaren, stå upp för ett arbetsklimat där det går att vara kritisk, konstruktiv och kreativ och faktiskt även stolt för det man gör. Traditionen bjuder att offentliganställda ska vara tysta, tacksamma och trogna sina byråkratiska rutiner.

Men det finns en innovationsanda även inom socialt arbete! Det kanske inte är intressant för media att skriva om att socialarbetare utvecklar nya arbetsmetoder. Det säljer inte lösnummer precis. Ändå är det något som allmänheten bör få veta, eller åtminstone kunna hitta information om och som i slutändan kan hjälpa dig eller dina närstående i en svår situation. Behovet av att kommunicera som myndighet är närmast oändligt. Media får ursäkta…

På Öppna soc kan du se hur vi “skönmålar” vårt arbete på socialförvaltningen i Helsingborg, genom bland annat utvecklingsgrupper med brukare och medarbetare.

Här kan du läsa mitt svar på HD:s granskning av Helsingborgs stads kommunikationsarbete och mer om vad jag faktiskt gör om dagarna.