Frankrike i Eurovision Song Contest 1983-2020

Som ett led i bearbetningen över att Eurovision Song Contest 2020 är inställt kommer jag att sakta men säkert gå igenom mina favoriter i historien, land för land. Femte land ut blir blir ett riktigt anrikt sådant, som haft det lite knackigt på senare år. Ibland oförtjänt… Frankrike.

Frankrike har förvisso vunnit Eurovision hela fem gånger, men senaste gången var 1977, samma år som jag föddes. Sedan dess har det gått… sådär. En tillfällig topp kom 1990-91, då de landade två raka andraplatser.

Sedan semifinalerna infördes 2003 och Frankrike blev en del av “Big 4” och senare “Big 5”, som alltså är direktkvalificerade till final, har de kommit utanför topp-20 inte mindre än sju gånger. Det hade varit en katastrof om inte Storbritannien, Spanien och Tyskland (tre av de andra i Big 5) presterat ännu uslare…

Grejen med Frankrike är att de sällan är anmärkningsvärt usla. De är oftast bara tråkiga med sina tjejer i röda klänningar och tandlösa ballader, eller för vågade och helt ur synk med resten av Europa i sin smak och timing. Sällan något däremellan. Men på senare år har de gjort en rejäl uppryckning i mitt anseende, även om det har gett föga resultat i protokollet.

Toppen

  1. 2017 AlmaRequiem, 12 – 135
    En av mina absoluta segerkandidater 2017. Klassiskt franskt vemod i en mycket väl anrättad komposition, med en medryckande refräng, framfört av en säker Alma. Jag fick verkligen bita mig i läppen för att inte återigen slänga in ett franskt segertips. Jag tyckte att jag var klok och försiktig när jag tippade Alma först på sjätteplats. Men, återigen blev det platt fall och en simpel tolfteplats.
  2. 2011 Amaury VassiliSognu, 15 – 82
    Jag var lång ifrån ensam om att tro att Amaury skulle utmana om segern 2011, men det blev platt fall. I stället kom Azerbaijan från ingenstans och tog en både otippad och fortfarande obegriplig vinst. Och visst, opera har sällan fungerat i Eurovision, med enda undantag för Italiens Il Volo 2015, men jag tycker fortfarande att “Sognu” är lite magisk och framträdandet riktigt snyggt.
  3. 2003 Louisa BaïlecheMonts et merveilles, 18 – 19
    2003 fick hela Eurovision ett högst oväntat uppsving efter en rad bedrövliga år. Det gällde även Frankrike, som förvisso skickat ännu en balladtjej i röd klänning, men med en fantastiskt mycket bättre låt. Då rasar de i resultatlistan efter de senaste årens 4:e och 5:e-platser. Livet är inte rättvist och allra minst Eurovision. Men det här svänger och Louisa är busig nog att le och ha hår som hänger ner i ansiktet – otänkbart för bara ett franskt år sedan!
  4. 1991 AminaC’est le dernier qui a parlé qui a raison, 2 – 146
    Amina är fransk-tunisiskan som med sin karaktäristiska handdans, jojkande sång och oändliga låttitel var en hårsmån från att vinna Eurovision. Men trots samma poäng och lika många tolvor blev hon snuvad på segern på färre antal tior (vilket inte ens var en regel). Vann gjorde förstås Carola. Men jag håller Amina som moralisk och konstnärlig segrare. Frankrikes senaste medaljplats, dessutom.
  5. 1990 Joëlle UrsullWhite and Black Blues, 2 – 132
    Vi minns den kanske bäst för trumsolot på oljefat – långt innan det var coolt, men “White and Black Blues” är en soft, rytmisk pärla. Även om jag höll på Italien och Toto Cotugno levde den här kvar länge på något blandband jag hade spelat av från radion.
  6. 2019 Bilal HassaniRoi, 16 – 105
    Kanske mer en guilty pleasure, men när jag började återvända till fjolårets tävlingsbidrag för att ladda upp i år var Bilal Hassani först ut. Klyschig låt om att alla är kungliga och lika mycket värda, med androgyna Bilal och en kraftig danserska. Men lätt att få på hjärnan.
  7. 2012 AnggunEcho (You and I), 22 – 21
    Stencoola Anggun har en härligt djup röst, domderar tre manliga gymnaster i bar överkropp och “Echo (You and I)” har något eget som låt. Visselslingan. Det sköna franska. Men… 22:a? här börjar mina sympatier för Frankrike definitivt väckas.
  8. 1988 Gérard LenormanChanteur de charme, 10 – 64
    Gérard är så härligt nonchalant med uppknäppt kavaj och skjorta och handen i byxfickan. Jag minns att jag mimade till den här låten på roliga timmen i mellanstadiet. Jag hade ett trasigt badmintonrack som mick och bollade lite nonchalant med det, så som Gérard skulle ha gjort.
  9. 2010 Jessy MatadorAllez Ola Olé, 12 – 82
    Här händer det något. Frankrike går in i 10-talet med en ny attityd till Eurovision. Det här är glad dansmusik i Ricky Martin-stil. Absolut ingen vinnarlåt, men den ger energi och du blir glad.
  10. 2016 AmirJ’ai cherché, 6 – 257
    Här försökte jag verkligen. Amir var storfavoriten och jag försökte lära mig att både acceptera och uppskatta det. Trots att han sjunger en soulpoplåt med falsettylande av just den typ jag har så svårt för. Jag självspäkte mig så till den grad att jag till slut segertippade honom. Då faller han platt. Inte ens topp fem. Ändå Frankrikes bästa placering på 25 år…
  11. 2008 Sébastien TellierDivine, 19 – 47
    Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det här hör hemma i botten eller toppen. Faktum kvarstår att det berör. Sébastien kommer inrullandes i en golfbil med yvigt hår, svart skägg och solglasögon. Under armen har han en badboll föreställande jordklotet, med helium i, som han andas in lagom till andra versen. Kören bär löshår, lösskägg och solglasögon, så att alla ska se ut som Sébastien. Kultförklarat av svenska hipsters, men är det bra?
  12. 1985 Roger BensFemme dans ses rêves aussi, 10 – 56
    En vemodig stråkballad som drar upp tempot lite i refrängen. Den första fransklåten jag har ett vagt minne av. Inte helt tokig faktiskt, med tidsandan i minne.
  13. 2013 Amandine BourgeoisL’enfer et moi, 23 – 14
    Ännu en cool tjej, som visserligen ser ut som Coutney Love, men med ackuratess och attityd framför en rockig låt. Låt vara att refrängen är i vekaste laget, men 23:e plats? Nä, nu är ni taskiga mot Frankrike.
  14. 2020Tom Leeb – Mon alliée (The Best in Me), –
    Låten hade kunnat avsluta en mellanplatta med Richard Marx, men inte mycket mer. Tom Leeb är bildskön och hade lätt platsat längst till vänster i valfritt pojkband.

Botten

  1. 2014 Twin TwinMoustache, 26 – 2
    Även om det har gått lite halvknackigt för Frankrike de senaste 30 åren har de bara kommit absolut sist en gång, 2014. Och det var högst välförtjänt. Mitt i en rad av annars mer kvalitativa (men missförstådda) bidrag försökte de sig på något som nog ska uppfattas som humor. Det är en disciplin som fransmän behärskar dåligt. Twin Twin studsar runt på scenen i lustiga kläder och frisyrer och sjunger om mustascher. Sångaren har till exempel en skjorta och en slips som inte alls matchar och håret i en vågig strut åt vänster. Ja, ni förstår vad tokigt.
  2. 2007 Les Fatals PicardsL’amour à la française, 22 – 19
    Här är fransmännen inne i en djup Eurovision-svacka. Då försöker de desperat experimentera fram något med parametrar som visat sig framgångsrika på sistone: rock och humor. Fast det är varken ösigt eller roligt, bara ofrivilligt komiskt. Trummisen med änglavingar, körsångaren med tygkatten på axeln och springdansen, till exempel. Tredje sist – igen.
  3. 2006 Virginie PouchainIl était temps, 22 – 5
    Efter experimentet med pop året innan är det tillbaka i den trygga kvinnan med balladen. Dock i VIT långklänning! Virginie skiljer sig lite från tidigare franska damer genom att sjunga riktigt illa. Tredje sist, med bara fem poäng.
  4. 1992 Kali, Antillean Creole – Monté la riviè, 8 – 73
    1992 var inget höjdarår för Eurovision, men det är ändå obegripligt att den här melodilösa calypson kom på åttonde plats.
  5. 1993 Patrick FioriMama Corsica, 4 – 121
    1993 var inget höjdarår för Eurovision, men det är ändå obegripligt att den här… vad det nu ska föreställa, kom fyra.
  6. 1994 Nina MoratoJe suis un vrai garçon, 7 – 74
    1994 var inget höjdarår för Eurovision, men det är ändå obegripligt att det här märkliga hopkoket utan melodi, med en kvinna i baddräkt och hatt kom sjua.
  7. 2005 OrtalChacun pense à soi, 23 – 11
    Efter segrarna för Sertab 2003 och Ruslana 2004 började till och med Frankrike snegla lite på framgångskonceptet och skickar något så ovanligt som en poplåt med lätt upptempo. Trist nog för fransmännen är den direkt usel och slutade följaktligen näst sist.
  8. 2009 Patricia KaasEt s’il fallait le faire, 8 – 107
    Tillbaka till balladtanten. Och då fungerar det? En obegriplig topp tio-placering, OM det inte hade varit för det faktum att det nästan enbart var jurygrupperna som röstade på Patricia.
  9. 2015 Lisa AngellN’oubliez pas, 25 – 4
    Med jämna mellanrum gör hon comeback – balladtanten. 2009 blev det succé och första topp tio-placeringen på sju år. 2015 blev det praktfiasko och näst sist. Jag kan omöjligt se nyansen som gör
    skillnaden mellan dessa båda. Eurovision är nyckfullt.
  10. 1989 Nathalie PâqueJ’ai volé la vie, 8 – 60
    Nathalie ska ha varit blott 11 år vid uppträdandet. Sandra Kims seger för Belgien tre år tidigare hade gjort de tävlande länderna uppmärksamma på att det gick att charma publiken med unga artister. Nathalie sjunger absolut bra, men jag minns att jag redan då (jämngammal med Nathalie) tyckte att det här inte var en tävling för barn. Även Israel hade detta år skickat en 12-årig pojke. Snart kom också regeln att du måste ha fyllt 16 år för att delta i Eurovision (Junior Eurovision kom först 2003). Låten är ingen höjdare annars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.