Sverige i Eurovision 1983-2020

Som ett led i bearbetningen över att Eurovision Song Contest 2020 är inställt kommer jag att sakta men säkert gå igenom mina favoriter i historien, land för land. Låt oss börja med Sverige.

Tideräkningen börjar vid 1983. Det beror helt enkelt på att det är därifrån jag har mina första Eurovision-minnen. Jag hade förstås kunnat rangordna de tidigare svenska bidragen också, men dels är den historiska skillnaden på tävlingen under 50-60-talen och senare närmast ojämförbar och dels har jag föga koll på konkurrensen för respektive år.

Att Sverige blir först ut är sannerligen inte av några patriotiska skäl. De svenska bidragen har sällan tillhört mina favoriter i Eurovision, historiskt sett. Självklart finns det lysande undantag, men desto fler totala bottennapp. Sverige höll länge kvar vid den “klassiska schlagern” och försökte förgäves vifta med dess fana när alla andra gick över till modern etnopop, först ledda av Irland och sedan av Östeuropa (Sydeuropa, med Turkiet, Cypern och Grekland i spetsen hade ju förvisso satsat på detta sedan länge, men då med föga framgång).

Sedan får man ge “oss” att vi skärpte till oss ganska rejält i början på 10-talet och snabbt blev en supermakt som inte bara har legat stadigt i topp, utan även skrivit bidrag till en rad andra länder.

Men min smak är i vanlig ordning som baken, så här är inte formella meriter något värda alls. Här gäller bara känsla.

  1. 1988 Tommy Körberg – Stad i ljus (text och musik: Py Bäckman), placering 12
    Det här är fulländat. Tommy är i sitt livs esse (om dock dessvärre förkyld under Eurovision-veckan, vilket ledde till ett litet krax mitt i framträdandet under “då är resan slut”). Låten är bland det mäktigaste som gjorts i Eurovision-sammanhang, från trumpetintro till den avslutande höjningen. Värd ett mycket bättre öde än en blygsam tolfteplats, även om Celine Dion var svårslagen etta det här året. Annan fantastisk version med Anna Bergendahl.
  2. 2012 Loreen – Euphoria (Thomas G:son, Peter Boström), 1
    372 poäng. Seger med 113 poängs marginal. Loreen är utan tvekan störst i den svenska Eurovision-historien. Det finns de som hävdar att det gick att spå hennes Eurovision-seger redan i Melodifestivalens deltävling. Jag går inte riktigt lika långt, men när det väl var Eurovision-dags var segervittringen total. Kanske har låten tjatats ut något sedan dess, men en solklar tvåa här.
  3. 1983 Carola Häggkvist – Främling (Monica Forsberg (t), Lasse Holm (m)), 3
    Är det någon som minns vinnaren från Luxemburg? Det här var Carolas egentliga seger, så 16 år hon då var. Att hon skulle få en moralisk upprättelse åtta år senare är snarast en petitess i sammanhanget. Låten har än idag en unikt catchig melodi och versen är närmast som en enda lång refräng – och sedan kommer en refräng till. Värt att notera är att hon aldrig hade den pippigula sparkdräkten i Eurovision, utan en betydligt fräckare girafftopp.
  4. 2014 Sanna Nielsen – Undo (Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed “K-One” Pirouzpanah), 3
    Äntligen fick Sanna en vettig låt att handskas med – och som hon gjorde det! Ståpäls varje gång. Att jag kunde stå på plats precis framför scenen i den märkliga betongklumpen till “arena” i Köpenhamn under semifinalen gjorde inte saken sämre. Visserligen gick Conchita Wurst och vann för Österrike, ganska otippat, men Sanna var årets stjärna.
  5. 1984 Herreys – Diggi loo diggi ley (Britt Lindeborg (t), Torgny Söderberg (m)), 1
    Blixtrar och dunder. Det här är fortfarande en partylåt av rang. Jag minns att jag höll stenhårt på de dansande deodoranterna och också hade deras två första skivor avspelade på kassett och nötte flitigt på dessa. Herreys var också det första band jag såg live (möjligen undantaget Mora Träsk), i Nyköping 1984.
  6. 2015 Måns Zelmerlöw – Heroes (Anton Hård af Segerstad, Joy Deb, Linnea Deb), 1
    Till skillnad från Loreen tre år tidigare vann Måns inte riktigt tittarnas hjärtan utan vann på juryröster i en tät trio med Rysslands Polina Gagarina och Italiens Il Volo. Visserligen blev marginalen till slut 62 poäng till Polina, men det var Il Volo som vann tittarnas röster överlägset. Låten är modern och snygg pop och vinsten trots allt förtjänstfull. Måns själv förstås ett charmtroll, tillsammans med sin låtsaskompis på scenen.
  7. 1989 Tommy Nilsson – En dag (Tim Norell, Ola Håkansson, Alexander Bard (t)), 4
    Jo, men faktiskt är detta ett av de svenska Eurovision-bidrag som jag fortfarande spelar då och då. Den mer än lovligt rufsige Tommy Nilsson hade en halvlyckad karriär som rocksångare i bagaget, men skulle komma att bli folkkär längre fram.  Rösten har han haft med sig hela tiden och låten är tidstypiskt stilig med sitt fanfarintro och urladdningen på slutet.
  8. 1990 Edin-Ådahl – Som en vind (Mikael Wendt), 16
    Låten går i samma halvballadanda som “En dag” och när det begav sig spelade jag den flitigt. Fortfarande kan jag tycka att den har sina storheter i det nynnade introt, stämsången och förstås i crescendot på slutet.
  9. 2010 Anna Bergendahl – This Is My Life (Kristian Lagerström (t), Bobby Ljunggren (m)), 26
    Det är tragiskt att den fortfarande mest är känd som Sveriges enda finalmiss i Eurovision. Visst, Anna kom bort lite i ett balladtätt år, men både hon och den här låten var värd ett bättre öde. Hon var förvisso bättre i Melodifestivalen än när det väl gällde i Eurovision, men det är fortfarande en skön bit.
  10. 2016 Frans – If I Were Sorry (Oscar Fogelström, Michael Saxell, Fredrik Andersson, Frans Jeppsson Wall), 5
    Frans kom från (nästan) ingenstans och försvann sedan lika fort igen. Men alla charmades av att den lille Zlatan-rapparen faktiskt kunde sjunga en smäktande popballad och vinsten i Melodifestivalen var odiskutabel. Frans gjorde också en stark insats med sin femteplats i Eurovision.
  11. 1995 Jan Johansen – Se på mig (Ingela ‘Pling’ Forsman (t), Bobby Ljunggren (m), Håkan Almqvist (m)), 3
    Efter Johnny Logans seger med “Hold Me Now” 1987 blev det mer balladtätt i Eurovision och det höll i sig genom hela 90-talet. Jan Johansen var inte unik på det sättet, men han gjorde allt rätt med den här snygga låten, sin trendsättande skäggstubb och skinnrock och sin raspiga stämma. Norska Secret Garden och den närmast instrumentala och mycket vackra “Nocturne” rådde han dock inte på.
  12. 1996 One More Time – Den vilda (Nanne Grönvall (t), Peter Grönvall (m)), 3
    I en tid då Irland dominerade tävlingen totalt började etnon ta allt mer plats. Enda gången Sverige hakade på den trenden (om man inte räknar Roger Pontare dit?) var med den här folkviseliknande dängan. Det blev succé, i kölvattnet på Irlands “The Voice”, varpå vi nästa år återvände till klassisk schlager och kom på 14:e plats…
  13. 1986 Lasse Holm & Monica Törnell – E’ de’ det här du kallar kärlek (Lasse Holm), 5
    På tal om klassisk schlager. Den KAN ju vara riktigt bra. Vem kan undvika att ryckas med i den här ösiga och halvrockiga partylåten, med ett för sin tid skandalöst avklätt scennummer? Det här är för övrigt enda gången (!) ett svenskt bidrag innehållit spår av humor. Sten Carlbergs gitarrsolo i bar överkropp är ren kärlek! Minns att den faktiskt sopade mattan med legendariska Melodifestivallåtar som Lena Philipssons “Kärleken är evig” och Styles “Dover – Calais”. Båda dessa skulle jag nog faktiskt hålla ännu högre… 1986 var ett starkt år.
  14. 1998 Jill Johnson – Kärleken är (Ingela ‘Pling’ Forsman (t), Bobby Ljunggren (m), Håkan Almqvist (m)), 10
    Ännu en snygg 90-talsballad, med den då ganska färska Jill Johnson, som dittills var mest känd för en duett med Jan Johansen från 1996, “Kommer tid, kommer vår”. Jills röst är förstås magisk, men det vet vi ju alla. Något större avtryck gjorde den dock inte utanför Sveriges gränser, under ett svagt Eurovision-år, som vanns av Dana International och “Diva”.
  15. 2007 The Ark – The Worrying Kind (Ola Salo), 18
    Det var en sensation 2007 när ett band på sin kreativa topp frivilligt ställde upp i Melodifestivalen. Segern var given och kanske blev detta lite förblindande för det faktum att låten egentligen var ganska omodernt schlagerkäck och framträdandet allt annat än sprakande. Fortfarande bättre än mycket annat vi har skickat förstås, men besvikelsen blev monumental. Jämför gärna med närvaron och känslan hos vinnande Marija Serifovic i “Molitva”.
  16. 2000 Roger Pontare – När vindarna viskar mitt namn/When Spirits Are Calling My Name (Thomas Holmstrand, Linda Jansson, Peter Dahl), 7
    Pontare är förstås ett unikum i branschen med sin särpräglade scenklädsel, bestående av diverse döda djur. Rösten går det heller inte att klaga på. Den vemodiga norrlandspopen har också viss klass. Den blev sedermera förärad med en cover av Hammerfall. I Eurovision blev den dock rejält smiskad av två danska farbröder med vocoder.
  17. 2004 Lena Philipsson – Det gör ont/It Hurts (Thomas “Orup” Eriksson), 6
    18 år efter sitt första Melodifestivalförsök fick Lena äntligen sin revansch. Tillsammans med en annan 80-talsikon, låtskrivaren Orup, var det här kanske inte det mest spännande Sverige kunde ställa på en scen 2004, men Lena gjorde sannerligen så gott hon kunde med sitt mikrofonstativ för att inte fastna i tantfacket. Mot Ruslanas vilda dans. eld och etnotrummor stod hon sig dock väldigt slätt.
  18. 2006 Carola – Evighet/Invincible (Carola Häggkvist (t), Thomas G:son, Bobby Ljunggren (m), Henrik Wikström (m)), 5
    Carola var vid tidpunkten närmast ett outhärdligt fenomen, som var större än hela Melodifestivalen. Bara att hon ställde upp igen garanterade mer eller mindre en seger (till skillnad från två år senare då svenska folket definitivt hade tröttnat och proteströstade bort Carola och Andreas Johnsson i andra chansen). Men låten är faktiskt bättre än Carola, vilket också Tomas Andersson Wij visade med sin fenomenala cover. Här blev förstås finska Lordi övermäktiga, till vår divas förtret.
  19. 2011 Eric Saade – Popular (Fredrik Kempe), 3
    Efter “fiaskot” 2010 och en lång rad misslyckade år där Sverige slagit sig för bröstet som självutnämnda favoriter, men fallit ganska hårt var det en liten revansch när Eric Saade knep en bronsmedalj. Låten är egentligen en bagatell som bygger på Anders och Karin Glenmarks 80-talsklassiker “Kall som is” av mästertjuven Fredrik Kempe, men Saades framträdande slog det glassplitter om.
  20. 2008 Charlotte Perrelli – Hero (Fredrik Kempe, Bobby Ljunggren (m)), 18
    Liksom Carola två år tidigare var den tidigare vinnarens återkomst närmast oresonligt upphaussad. Det blev bara för mycket Charlotte. Låten är egentligen en skaplig schlagerdisco, långt bättre än låten hon en gång vann med. Men framträdandet var alldeles för stelt koreograferat, för att inte tala om divans leende.
  21. 2019 John Lundvik – Too Late for Love (John Lundvik, Anderz Wrethov, Andreas “Stone” Johansson), 5
    Det var väl inget större fel på John Lundvik, men låten stack inte ut på det sätt som krävs för att vinna. En femteplats är dock inte fy skam och man slapp i alla fall att skämmas som svensk, för första gången på ett par år.
  22. 1993 Arvingarna – Eloise (Gert Lengstrand (t), Lasse Holm (m)), 7
    Nu börjar vi komma ner på andrasorteringen. Även om Arvingarna vid tillfället var unga var väl inte dansbandsgenren i sig det fräschaste vi kunde skaka fram ens 1993. Nick Borgens “We Are All the Winners” var den moraliska segraren det här året.
  23. 2020 The Mamas – Move (Melanie Wehbe, Patrik Jean, Herman Gardarfve), –
    Jag är fortfarande i chock över att Dotter inte vann Melodifestivalen. På sätt och vis är det skönt att Eurovision blev inställt, så att vi slapp undra hur det skulle ha gått för henne. The Mamas… tja, gospel är inte min grej och jag förstår fortfarande inte hur de kunde gå och vinna?
  24. 1994 Marie Bergman & Roger Pontare – Stjärnorna (Mikael Littvold (t), Peter Bertilsson (m)), 13
    Att Marie och Roger kommer så högt som 24:a beror mer på att de där under är så usla än på att “Stjärnorna” är minnesvärd på något sätt. En parentes i den svenska Eurovision-historien.
  25. 1992 Christer Björkman – I morgon är en annan dag (Niklas Strömstedt), 22
    Den blivande Melodifestivalgeneralen Christer Björkman fick sin dröm i uppfyllelse att få representera Sverige i Eurovision. Någon vidare sångröst hade han dock aldrig, Christer. Och när han begåvats med en av Niklas Strömstedts sämre låtar i karriären blev det “näst sist” i finalen i Malmö. En släpig och seg historia och ett historiskt svårslaget fiasko.
  26. 1991 Carola – Fångad av en stormvind (Stephan Berg), 1
    Segrar spelar inte det minsta roll här. Det här är en smått vedervärdigt käck låt, mycket sämre än “Mitt i ett äventyr”, Stephan Berg-låten som Carola ställde upp med året innan. Galandet i början är så övertaggat att Filip och Fredrik framstår som reflekterande människor. Dessutom var segern ytterst diskutabel, då den fenomenala franska sångerskan Amina kom på samma poäng (146) som Carola med “C’est le dernier qui a parlé qui a raison”. De hade dessutom lika många tolvor, men Carola vann på “flest tior”… Dock överskuggades allt detta av Mats Sundin och Tre Kronor, som samma kväll smällde Sovjet på fingrarna en sista gång (innan kollapsen) och vann hockey-VM:s avgörande match i Åbo med 2-1.
  27. 1985 Kikki Danielsson – Bra vibrationer (Ingela ‘Pling’ Forsman (t), Lasse Holm (m)), 3
    “Bra vibrationer” är själva definitionen av “en riktig schlager”, det vill säga totalt outhärdligt klämkäck. Kicki själv är kanske orättvist förknippad med just den här genren och låten. I Så mycket bättre häromåret fick hon visa att hon är så mycket bredare som artist än schlager och dansband. Men det här är mest bara jobbigt flåshurtigt.
  28. 1997 Blond – Bara hon älskar mig (Stephan Berg), 14
    Ännu en klassisk svensk schlager, med tre trallande gossar. Blond hade dock inget av det Herreys hade 13 år tidigare. Allra minst timingen att delta i rätt årtionde… Inte heller hade de GES stjärnstatus. Men det finns fortfarande värre.
  29. 2017 Robin Bengtsson – I Can’t Go On (David Kreuger, Hamed Pirouzpanah, Robin Stjernberg), 5
    Stel Dressmanpop med gåband kändes inte värdigt Sverige bara två år efter Måns Zelmerlöws seger. Detta var tyvärr inte det bästa vi kunde prestera ett år då Melodifestivalens final hade starka kandidater som Jon Henrik Fjällgren “En värld full av strider”, Nano “Hold on” och Mariette “A million years”. Robin ska ändå ha en eloge för att han motionerade in en femteplats.
  30. 2003 Fame – Give Me Your Love (Carl Lösnitz, Calle Kindbom), 5
    Året innan lanserades det ambitiösa upplägget med fyra deltävlingar, andra chansen och en slutgiltig final, som till stora delar fortfarande gäller. Det är därför extra beklämmande att det bästa vi lyckades krama fram ur 32 bidrag 2003 var Fame och en gammal trött schlager. Inte heller Jan Johansen och Pernilla Wahlgren kändes särskilt heta som tvåor. Låten vi minns och fortfarande spelar från det här året är i stället Alcazars “Not a Sinner, Nor a Saint”. Att Fame ändå kom femma i Eurovision säger mer om västländernas förestående fall än om “Give Me Your Love”. Sertab tog hem Turkiets första (och mycket välförtjänta) seger och höjde samtidigt tävlingen till en helt ny nivå med sin rytmiska etnopop, där gammal svensk schlager snabbt skulle komma att bli totalt akterseglad. Ett paradigmskifte.
  31. 1999 Charlotte Nilsson – Tusen och en natt/Take Me to Your Heaven (Gert Lengstrand, Lars Diedricson), 1
    Dansbandssångerskan Charlotte Nilsson, ledd av den hopplöst utdaterade dansbandspampen Bert Karlsson framför en hopplöst utdaterad dansbandsschlager. Det borde ha varit ett omöjligt uppdrag att ta hem en seger i Eurovision. Jag förstår faktiskt fortfarande, 21 år och Eurovision-visdom senare, inte hur det gick till. Låt vara att konkurrensen var bedrövlig, men dock. Av de övriga bidragen minns jag endast Islands tvåa Selma med “All Out of Luck”. Och den är inte heller särskilt bra. Så, ja… Här var Eurovision på sin absoluta botten, 1998-2002.
  32. 2001 Friends – Lyssna till ditt hjärta/Listen to Your Heartbeat (Thomas G:son, Henrik Sethsson), 5
    Samma Bert-dansbandsschlager som två år tidigare. Jag förstår att Christer Björkman ville göra om hela tävlingen efter detta. En femteplats verkar visserligen som en bra prestation, men det är i tidernas sämsta Eurovision-startfält, där Estland vann med en låt som ingen kan nynna ens under pistolhot.
  33. 1987 Lotta Engberg – Fyra Bugg & en Coca Cola/Boogaloo (Christer Lundh (t), Mikael Wendt (m)), 12
    Lotta var faktiskt bara 24 år vid tillfället, men kändes som en schlagertant redan då. En urversion av Linda Bengtzing. Jag hade föredragit Lena Philipssons “Dansa i neon”, som märkligt nog bara blev femma. Även tvåan Arja Saijonmaa kändes fräschare med sin klassiker “Högt över havet”. Och inte blev den bättre när texten fick skrivas om till “boogaloo, dansa rock’n’rola”, för att reklam inte göra reklam för enskilda varumärken av tuggummi och läskeblask.
  34. 2002 Afro-Dite – Never Let It Go (Marcos Ubeda), 8
    Premiärår för fyra deltävlingar och 32 bidrag. Här fanns en riktig kalasdänga som Mendez “Adrenaline” och även Brandsta City Släckers klappklassiker “Kom och ta mig”,  Javieras “No hay nada màs”, Jan Johansens “Sista andetaget” och Barbados “Världen utanför”. Ja, visst blev det ett starkt år. Men vann gjorde alltså den här aerobicsdiscon. Vilket antiklimax! Att den bara lyckades komma åtta i tidernas näst sämsta Eurovision-final (endast slagen av 2001), som vanns av Lettland med en låt som nog bara jag minns, är inget annat än ett praktfiasko för den nya svenska modellen.
  35. 2009 Malena Ernman – La Voix (Malena Ernman (t), Fredrik Kempe), 21
    Fredrik Kempe snodde refrängen rakt av från operaklassikern “Nessun Dorma” från “Turandot” av Puccini. En låt som han redan snott en gång och själv spelat in en discocover av under titeln “Vincero” 2002. Oerhört genomskinligt alltså. Operaschlager hade dessutom redan testats flera gånger i både Eurovision och Melodifestivalen och visat sig inte fungera. Alenka Gotar kom på 15:e plats i Eurovision bara två år tidigare med “Cvet z juga” och så sent som 2008 åkte Therese Andersson ut i andra chansen med “When You Need Me”. Båda dessa låtar var mycket bättre än “La Voix”. Mycket väntat fiasko alltså, trots att det svenska självförtroendet var märkligt högt under hela 00-talet. I Melodifestivalen brädades bättre låtar som Sarah Dawn Finers mäktiga ballad “Moving on” och Alcazaars patentdisco “Stay the Night”, men dessa två var aldrig nära toppstriden ändå. Malena Ernman själv är det förstås inget fel på, annars.
  36. 2005 Martin Stenmarck – Las Vegas (Niklas Edberger, Johan Fransson, Tim Larsson, Tobias Lundgren), 19
    Nu är skämskudden definitivt framme. Det här är outsägligt uselt. Att det krävdes fyra man för att skriva en sådan praktsopa till låt är ett mysterium. Men “ju fler kockar” har sällan passat bättre. Praktfiasko för Stenmarck i Eurovision, så klart. Det hade varit kul att se hur det hade gått för Nanne Grönvalls “Håll om mig” som de svenska tittarna ville skicka, innan juryn kom och la sina röster på “Las Vegas”. Även Alcazaars “Alcastar” som kom trea hade varit ett bättre alternativ.
  37. 2013 Robin Stjernberg – You (Robin Stjernberg, Linnea Deb, Joy Deb, Joakim Harestad Haukaas), 14
    Vad hände här? Robin Stjernberg kom smygande från andra chansen och vann hela skiten med sitt ylande. När allt var krattat och upplagt för Yohio och “Heartbreak hotel”. Ungefär lika obegripligt som att The Mamas slog Dotter i år. Stjernberg hade förstås inget att sätta emot den suveräna danska vinnaren Emmelie De Forrest och hennes “Only teardrops”. Och frågan är om Yohio hade haft det heller, men han hade garanterat landat högre än plats 14. Det hade å andra sidan Sean Banan också klarat.
  38. 2018 Benjamin Ingrosso – Dance You Off (MAG, Louis Schoorl, K Nita, Benjamin Ingrosso), 7
    Det var absolut inget starkt år i Melodifestivalen, men ändå. Varför? En kändisson utan röst, med en släpig souldiscolåt som plötsligt hyllades som kejsaren i nya kläder. Alternativet Felix Sandman var inte mycket att hänga i grenen heller. Mendez falsksjöng bort sig med den annars klämkäcka “Everyday”. Margaret var väl en liten ljusglimt med “In My cabana”. Men trots att Sverige i vanlig ordning (med viss hjälp av Europas spelbolag, ska sägas) utnämnde sig till vinnare i förväg, blev det väntat halvfiasko när tittarna sopade undan Benjamin och lyfte upp Netta och “Toy” på tronen. Jurygrupperna hade Benjamin som tvåa, men hos tittarna blev han 23:a. 23:a! Skillnaden mellan etablissemanget och gräsrötterna har sällan varit mer talande.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.