Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?

Vad gör en kommunikatör i Nordkor… förlåt, Helsingborgs stad? Om du läser granskningen i Helsingborgs dagblad verkar svaret vara: skickar (för) positiva pressmeddelanden, agerar valarbetare åt styrande politiker och lanserar stadens vision och varumärke för att attrahera kreativa unga.

Det är en cynisk och snäv bild av kommunikation. Vad värre är osar det lite surt av ett illa dolt antydande att det vi gör inte kommer stadens invånare till någon nytta.

Vad gör socialförvaltningens alla öppna stödinsatser för nytta om inte invånarna känner till vilken hjälp de kan få? Vad händer med invånare och medarbetare som har goda idéer om hur vi ska utveckla vår verksamhet om ingen tar hand om dessa, för dem vidare till rätt bord, följer upp vad som händer och återknyter till invånarna? Att offentlig verksamhet har en fungerande kommunikation är ett demokratiskt fundament!

Politisk styrning

Är vi då Kim Jong Danielssons valarbetare? Som tjänsteman i en politiskt styrd organisation har du att utgå från de politiska målen för verksamheten. Det är självklart. Allt annat vore ett odemokratiskt tjänstemannastyre, som jag inte tror att HD förespråkar egentligen. Att politiker vill att deras beslut ska genomföras under mandatperioden och sedan kunna sola sig i glansen – i synnerhet ett valår – tror jag att de flesta är kapabla att förstå och genomskåda. Men det är ju så långt ifrån syftet med stadens kommunikation som man kan komma. Hur hade samhället sett ut om vi INTE talade om vad vi gjorde – med hänvisning till att det mesta bygger på politiska beslut och syftar till att göra saker bättre för invånarna?

Kritisk granskning är viktig

Vi ska absolut granskas av media. Allt vi gör är inte rätt eller bra. Som kommunikatör förespråkar jag ständigt total öppenhet mot media och allmänhet. Vi ska finnas tillhands och svara på frågor, vägleda i verksamheten och skyndsamt tillhandahålla handlingar och ta fram faktaunderlag, vare sig frågan kommer från en journalist eller ett invånarinlägg på facebook. Vi ska aldrig väja för kritik eller obekväma frågor.

Vi ska allra helst föregå den, genom att själva presentera den öppet och samtidigt tala om vilka åtgärder vi tänker ta för att rätta till det som inte fungerar. Det här är självklarheter för alla kommunikatörer. Tyvärr verkar det inte vara så som vi uppfattas av journalister på HD, som snarare har en sorts beröringsskräck mot att kontakta oss och hellre går omvägar i organisationen i sina granskningar.

Vi kan säkert bli bättre på att sätta mer negativa rubriker på våra pressmeddelanden, men du bör komma ihåg att även om dessa ligger öppna för vem som helst att läsa på webben är de främst riktade till rutinerade journalister. Som journalist förväntar jag att du kan handskas med en sidas ofta torrt faktaunderlag, kryddat av något klyschigt uttalande, utan att låta sig vilseledas av rubriken.

Ganska ofta är det snarare så att media inte bryr sig om att följa upp och granska vad vi gör, vare sig vi skickar pressmeddelanden eller inte. Det har helt enkelt inte tillräckligt medialt nyhetsvärde. Då får vi göra det själva. Som kommunikatör ställer jag ständigt obekväma frågor till mina chefer (och politiker). Jag ser också till att invånare och (i socialförvaltningens fall) brukare kommer till tals och får svar, även när frågorna är obekväma. Jag ser så långt det är möjligt till att ingen fråga står obesvarad i sociala medier.

Kommunikation som organisationsutveckling

Som kommunikatör är jag en del av organisationens utvecklingsarbete. Det låter kanske pretentiöst, men kommunikation är inte begränsat till vad vi skickar ut i pressmeddelanden. Det är ett ständigt flöde, internt på förvaltningen, internt i staden och externt med invånarna. Det gäller att dels vara öppna med vad vi gör och dels se till att allmänheten verkligen kan ta del, vara delaktiga och inte minst i slutändan kan dra nytta av verksamheten. Alla dessa led inkluderar olika former av kommunikation. Det går inte att överlåta den bara på media, som – inte minst genom HD – främst ser sin granskande roll. Det är (återigen) jättebra med kritisk granskning, men invånarna har rätt att veta även det vi kan erbjuda som faktiskt fungerar.

Som kommunikatör på socialförvaltningen utvärderas jag ständigt i förhållande till att satsa pengarna på en socialsekreterare i stället. Våra socialsekreterare går i många verksamheter på knäna och det är förstås de som främst hjälper våra mest utsatta invånare. Allt jag gör värderas alltså utifrån vad det gör för nytta för våra medarbetare (som blir avlastade, informerade, hörda och sedda) och inte minst våra brukare och andra invånare. Den faktiskta effekten av kommunikationsinsatser är svår att mäta i rena siffror, absolut, men tro mig att jag inte hade suttit här om verksamheten inte hade ansett att jag gjorde nytta.

Hur hamnade jag här?

Men låt oss ta det från början! Det var tillfälligheter som gjorde att jag började jobba på socialförvaltningen i Helsingborgs stad. Det började som ett gig bland andra, ett två månader långt projekt som webbredaktör för Skolfam. Egentligen något jag skulle ha gjort som frilansare, men av någon anledning valde jag en projektanställning. Här är jag nu, drygt fyra år senare… Varför? Jag skulle ju bli journalist, som alla andra…

Skolfam

På socialförvaltningen träffade jag först Leif, som är innovatör i socialt arbete. Han är mannen bakom Skolfam, en arbetsmodell som ska underlätta för familjehemsplacerade barn att lyckas i skolan – vilket i sin tur bidrar till bättre sociala framtidsutsikter. Modellen blev väldigt framgångsrik och de goda resultaten markanta. Forskare följde processen och kunde kontinuerligt mäta och belägga resultaten. Modellen har nu spridit sig över hela landet. Detta gick ganska obemärkt förbi Helsingborgs dagblad.

Min roll i Skolfam var begränsad till att utveckla webben, skriva samarbetsavtal och andra dokument och till att digitalisera och modernisera de matematikdiagnoser som pedagogerna använde för att kartlägga barnens mattekunskaper. Inget märkvärdigt i rent hantverk, men såvitt jag vet används diagnoserna än för att hjälpa utsatta barn.

Bostad först

Snart träffade jag på Dinah, då verksamhetschef på vuxenverksamheten, som precis hade vågat satsa på Bostad först – en modell där hemlösa får en egen lägenhet utan att först “förtjäna” den genom att klättra på boendetrappan med olika kravsteg. Med sin lägenhet som grund kan de sedan ta tag i resten av sin problematik: missbruk, psykisk ohälsa, fysisk hälsa, sysselsättning, socialt umgänge, ekonomi, kontakt med familj och så vidare. Helsingborg var först i Sverige med att införa modellen, (som kommer från Storbritannien och nått framgång i USA). Även Bostad först följs av forskare och deras rapporter är närmast entydigt positiva.

Jag blev bland annat involverad i en konferens, där jag intervjuade de boende själva och i att försöka övertyga hyresvärdar om att bidra med fler lägenheter. HD bemötte detta med närmast totalt ointresse, trots otaliga inbjudningar till konferenser och presentationer av resultaten.

Ramlösagården

En tredje upplevelse som formade mig var protesterna mot ett planerat boende för psykiskt funktionsnedsatta på Ramlösagården. Det spårade ur fullständigt med stormöte med en uppretad mobb på 300 personer, insändare, facebookgrupp, blogg och t-shirts. Helt enkelt en otäck och massiv intolerans mot en av samhällets svagaste grupper.

Kommunikatörens hjärta

Det var någonstans här jag gick från den administrativa rollen som webbredaktör/informatör och axlade rollen som kommunikatör. Här fanns helt enkelt berättelser som berörde mig och som Helsingborgs invånare förtjänade att få känna till. Här fanns socialarbetare med ett brinnande patos för att hjälpa utsatta människor. Här fanns innovationsanda och vilja att tänka nytt och utveckla gamla bekväma vanor. Här fanns inte minst människorna som blev hjälpta – och människor som ännu inte blev det.

Jag insåg (om jag inte gjort det tidigare) att det som berättas i en aldrig så lokal mediekanal är en så otroligt begränsad och snävt utvald bild av vad en kommun egentligen gör. En bild som nästan enbart fokuserar på antingen kritisk granskning (vilket är bra) eller glättiga evenemang (vilket också är bra), men som sällan går på djupet och följer upp vad som rör sig bakom kulisserna. För varje tragiskt misslyckande (för de förekommer – självklart – i en så svår myndighet) finns det fantastiska människoöden och mycket hjärta. Jag satt på berättelser som ingen journalist i dagens snabba informationsflöde någonsin skulle få tid att fördjupa sig i.

Det var inte helt lätt att börja utveckla kommunikationstanken i en organisation som socialförvaltningen. Här är vi av tradition duktiga på det personliga mötet, men tanken på att kommunicera brett och öppet med omvärlden hade knappt ens landat, annat än hos spridda individer. Jag fick bygga på det som fanns, lyfta goda exempel och tålmodigt bida min tid en aning.

Begränsade resurser

Det jag och mina kommunikatörskollegor har gjort på socialförvaltningen, har vi gjort med mycket begränsade resurser. Det säger jag inte för att framhäva oss, utan för att sätta perspektiv på HD:s vinkel om stadens pengaflöde i kommunikationsfrågor. Som allra mest har vi under mina fyra år varit en och en halv tjänst. En stor del av tiden har jag suttit själv på en halvtidstjänst. Bemanningen har hittills aldrig varit i närheten av tillräcklig för att möta efterfrågan…

Vad vi har gjort

Direktiven från våra politiker var tydliga – vi måste öppna upp oss och bli tillgängliga, börja kommunicera med omvärlden, tala om vad vi gör – bra som dåligt – och inte minst bättra på vårt anseende hos allmänheten så att folk som verkligen behöver det vågar söka sig hit för hjälp och stöd innan det är så illa att de hamnar här ändå.

Det har hänt fantastiskt mycket på bara ett par år. Inte alls så att jag kan ta åt mig äran för detta, men jag har oftast funnits med på ett hörn och dragit mitt strå till stacken.

• Vi har börjat använda sociala medier och svara på frågor och kritik från våra brukare och invånare

• Vi har öppnat upp oss för medias granskning och finns tillgängliga för att serva journalister, svara på frågor och bereda faktamaterial (vilket HD tyvärr är sämst i klassen på att utnyttja)

• Vi har börjat marknadsföra våra så kallade tidiga insatser, så att stadens invånare vet vilken hjälp de kan få, även med små problem

• Vi har utvecklat fler vägar för att rekrytera familjehem (en ständig brist), bland annat via film och sociala medier

• Vi var den förvaltning som satsade mest på Helsingborgs stads klarspråksprojekt. Så gott som alla våra 400 medarbetare gick seminarieutbildningen för att lära sig skriva på ett sätt så att våra brukare förstår vad vi menar

• Vi har arrangerat en heldag för våra 400 medarbetare på Stadsteatern, med allt från brukarmedverkan, föreläsningar och chefsutfrågningar till allsång och dragshow

• Vi har genomfört massiva dialoginsatser i Kattarp, där vi mött fler protester mot ett planerat LSS-boende för psykiskt funktionsnedsatta

• Vi har kämpat tappert mot den ensidiga mediabilden av bostadslöshetsfrågan och lyft den från att bara handla om för eller mot akuthärbärgen till en satsning på vad som enligt närmast all forskning och erfarenhet faktiskt hjälper människor vidare till ett värdigare liv

Och mycket, mycket är på gång

• Vi ska förbättra vår internkommunikation, så att medarbetarna blir delaktiga i organisationsutvecklingen, bland annat genom innovationsgrupper och ett nytt interaktivt intranät

• Vi håller på att bilda brukargrupper tillsammans med våra frivilligorganisationer, för att äntligen ge substans till mål som delaktighet och brukarperspektiv

• Vi ska genomföra en bredare kampanj för att synliggöra psykisk ohälsa

• Vi ska göra verksamheten ytterligare transparent genom en öppen webb, där vi kan lägga upp våra arbetsprocesser, vårt utvecklingsarbete och annat spännande för allmän beskådan och granskning

• Vi utvecklar uppföljningen av våra Lex Sarah-utredningar. Till att börja med ska vi presentera resultat och åtgärder internt via intranät och seminarier. När alla är bekväma med att detta handlar om organisationsutveckling och inte pekande på vem som eventuellt har gjort fel i enskilda fall tar vi nästa steg

Och en massa, massa mer. Det finns förstås en daglig produktion för att vara tillgängliga för invånarna och medarbetarna via helsingborg.se, sociala medier, bloggar, broschyrer, intranät och annat. För att inte tala om alla personliga möten i nätverk och arbetsgrupper, där vi lyfter de sociala frågorna på agendan.

Nu kommer poängen…

Poängen jag skulle landa i är att det blir närmast surrealistiskt främmande för mig när HD minimerar vårt arbete till att vi sätter “fel” rubrik på ett pressmeddelande (vilket jag inte ens håller med om – läs gärna utskicket i fråga och bedöm själv hur muntert och “skönmålande” det är), låter politiker uttala sig om nämndsbeslut och pratar om varumärke och Helsingborg 2035 ihop med våra kollegor i staden. Tyvärr visar HD:s granskning mest upp den egna okunskapen (och kanske fördomarna) om vad en kommunikatör gör i en offentlig förvaltning – och varför.

 

Vad gör en kommunikatör – en sammanfattande bild

14 thoughts on “Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?

  1. Jättebra! Bland annat det där om att kommunikationsarbetet i journalisters ögon ofta reduceras till arbete gentemot medierna. Jag tänkte nog så också som journalist (så jag kan förstå det!). Men kommunikatörsjobbet i t ex kommuner handlar om mycket mer än det. (Även om arbetet – och vad man lägger mest fokus på – såklart varierar mellan olika kommuner, och andra myndigheter.) TACK för denna text!

  2. Kloka ord! Men: din text visar ganska tydligt att det är stor skillnad på en kommunikatör och en kommunikatör. HD:s artiklar buntar ihop allting och kallar det skönmåleri och skandal. Men det du gör, det är inte marknadsmässig PR eller ensidig reklam. Det är samma sak som en idealistisk journalist drömmer om: du hjälper de som behöver det mest och du förklarar och förenklar kommunens snåriga värld. Sådan kommunikatörer behövs. Dumt om det glöms bort i debatten och dumt om du känner dig smutskastad. För det du gör är guld värt.

  3. Ps. Glömde ju: kan det vara så att det finns en skillad – jag säger inte att jag gör det, jag bara funderar – mellan att jobba med kommunikation på en förvaltning kontra på central nivå? Blir det mer praktisk och verklighetsanknutet på en förvaltning? Vad tror du?

    1. Hej Louise! Tack för de fina orden! 🙂

      Jo, det är så klart skillnad på den centrala kommunikationsavdelningen och hur vi jobbar på förvaltningarna, precis som du beskriver. Vi träffas frekvent i olika nätverk, utbyter synpunkter och erfarenheter i olika forum och hjälper varandra i olika projekt, men förvaltningarnas verksamhet är till stora delar fristående. Därför är jag särskilt förvånad över att HD:s granskning svingar hejvilt och tar exempel från “min” förvaltning för att belägga en tes som egentligen rör det centrala arbetet.

      Det har aldrig förekommit att någon från centralt håll bett oss att “skönmåla” mer i våra utskick. Om det är vad vi har gjort är det alltså något som vi är ansvariga för på socialförvaltningen – kommunikatörer och chefer. Men ingen från HD har pratat med någon av oss under den här granskningen.

      Och om vi tvärtom har velat nyansera den bild av staden som går ut från centralt håll har vi aldrig stött på motstånd. “Kom med ett förslag, så löser vi det!” Nämnda projekt för att synliggöra psykisk ohälsa är exempel på det, liksom våra inslag på medarbetardagarna på arenan förra våren om familjehemsplacerade barn och bostadslöshet.

      /David

  4. Tack för en riktigt bra genonlysning av “kommunikatörens roller”. Tänker ge studenterna på Berghs School och Communications i Stockholm länken inför en lektion som ska handla om just detta: Vad gör en kommunikatör?

Leave a Reply to Louise Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.